Att flytta till ett nytt land och känslor kring det

Känslan av utanförskap, förvirring och otrygghet i ett nytt land

Jag var 5 eller 6 år när jag kom till Sverige. Något som jag inte valt själv utan mina föräldrar bestämde. Att rykas från tryggheten, vänner nära och kära var ett trauma. Den dagen jag slets loss från min farfars armar och jag skrek och grät på flygplatsen kommer jag aldrig att glömma.

Farfar jag trodde att du också skulle med oss men ack så fel jag hade. Det var mitt sista möte med dig. Jag fick aldrig krama dig, hoppa i ditt knä eller lyssna på dina fantastiska sagor som du berättade. Jag saknar din värme, din glädje, din styrka, din godhet och framför allt kärleken från dig. Du dog utan att jag fick ta farväl det tog mig många år att inse att det verkligen inte var mitt fel att du dog.

Jag var ledsen i många år efter att du lämnade mig jag önskar att du fanns i mitt liv idag att du fick träffa mina fantastiska barn och barnbarn.

Det har varit en jobbig besvärlig och lång resa för mig efter att jag kom till Sverige. Först hamnade vi i Tyskland, där bodde vi hos släktingar i ca 1 år. Mamma och mina syskon åkte först till Sverige och de lämnade mig själv med min pappa hos släktingarna i Tyskland. Min pappa som var en främmande Person för mig på den tiden. Jag kallade inte honom för pappa utan vid namn. Han jobbade och lämnade mig själv hela dagarna i rummet vi bodde i. Jag kände mig ensam, övergiven oälskad och framför allt rädd.

Jag frågade mig själv varför tog inte mamma mig med henne? varför fick mina syskon följa med och inte jag? Jag var liten, rädd och övergiven av alla jag älskade så ensam. En liten prick i universum. Jag var ingen. Vem var jag?

Efter sex månader fick jag och min pappa åka till Sverige till mamma och mina syskon. Jag var så glad, hoppfull. Saknaden var enorm. Jag tänkte äntligen kommer det att bli bra. Väl framme i Sverige så fick vi komma till ett rum där hela min familj fick bo. Det var trångt och det luktade illa och vi var inte själva där. Det fanns så många andra människor från olika länder där. Ångesten började göra sig påmind, mina föräldrar och syskon mådde inte bra.

Idag förstår jag att vi var på en flyktingsanläggning och väntade på att få en bostad och uppehållstillstånd. Det blev många nätter med rädsla, ångest, maktlöshet, längtan efter farfar, vårt hem, tryggheten, vänner och glädjen som vi hade. Jag fick höra att jag skulle vara glad för nu var vi alla tillsammans. Men varför kände jag ingen glädje? Varför kände jag mig instängd och kvävd?

Jag kommer inte ihåg hur länge vi stannade kvar på flyktingförläggningen. Alla dagar var likadana. För det mesta så satt vi i vårt rum och väntade på att få besked om hur det skulle bli för oss. Jag tappade hoppet om att det skulle bli bra. Väntan var värst och att inte veta vad som skulle hända idag eller imorgon. Bara vänta och vänta.

Till slut fick vi komma till en släkting och bo där. Vi kom till en trång lägenhet, men det var en lägenhet. Hela familjen bodde i ett rum och vi hade ett kök där mamma kunde laga mat till oss det var vi inte vana vid. Det var fortfarande mycket ångest och rädsla får vi stanna eller inte hur kommer det att bli?

En dag kom vår släkting och sa att vi fick stanna i Sverige och att vi skulle få en egen lägenhet. Min mamma grät av glädje och kramade om oss allihopa. Skulle jag verkligen tro på att det skulle bli bra eller?

Vi fick en egen lägenhet två rum och kök. Jag fick dela rum med mina syskon det kändes så skönt att vi var själva, vår lilla familj. Kanske skulle det bli bra? Min mamma och pappa var glada det såg jag på de. Det hade jag inte sett på länge. Jag såg det i deras ögon.

Du ska börja skolan sa min mamma till mig, börja skolan tänkte jag vad är det för något? Är det något roligt eller tråkigt? Rädslan trängde i mig och ångesten tog över, men jag vågade inte fråga min mamma om det för hon var så glad för att jag skulle börja skolan.

Min mamma kammade mig flätade mitt hår och jag kommer ihåg att jag fick rosa hårband i mina flätor. Jag skulle vara fin för att jag skulle börja skolan.

Jag kom till skolan, det var stort och läskigt det var många barn som jag inte förstod. De pratade men jag förstod inte. Utanförskapet, förvirringen och ångesten tog över. Jag var så rädd men min mamma såg inte det. Jag skulle vara kvar på skolan själv. Alldeles själv.. övergiven, ensam igen. Paniken trängde sig i mitt hjärta jag ville skrika att jag inte ville till skolan, men min mamma var glad så jag förblev tyst. Skulle jag få komma hem igen eller skulle hon lämna mig här alldeles själv. Det tog mig lång tid att tycka skolan var rolig. Jag var inte som alla andra, jag var mörkhårig och jag kunde inte deras språk. Det tog lång tid att få vänner, det tog lång tid att lära sig ett nytt språk. Men det viktigaste av allt är att mamma kom och hämtade mig hon övergav mig aldrig inte igen.

Det tog 25 år innan nån frågade mig hur jag hade kommit till Sverige och hur det kändes att komma hit och då bröt jag ihop. Jag grät i flera timmar. Under hela den här tiden hade ingen verkligen ingen frågat mig om hur jag mådde och om hur det kändes att komma till Sverige. Det var stort, det öppnades ett hav med känslor ,upplevelser, tankar som var ångestfyllda, ledsna, nedtryckta i så många år.