Tankar kring tron på mänskligheten – Hur kan föräldrar göra sina barn så illa?
Mina tankar snurrar, mina känslor är upp och ner, mitt inre är tungt. Det känns som om ett helt berg har placerats på mitt hjärta.
I jobbet träffar jag barn som har blivit utsatta för våld och övergrepp, jag pratar om alla barn 0–18 år. Det har så hemska historier om våld, bevittnat våld, sexuella övergrepp, psykiskt våld, hedersvåld, könsstympning, försummelse.
Jag träffade en pojke som stammade lite, var tyst och väldigt kuvad, skör. Han kom till oss pga. att han pappa hade slagit honom och kallat honom för idiot, efterbliven och att han var en skam för familjen. Han var tvungen att passa sina småsyskon och mamma. Pappan hotade med att han skulle döda mamman om han inte passade de. Pojken fick låsa in sig på toaletten för att kunna göra sina läxor.
Jag frågade honom vad skulle hända om du kom hem efter skolan 1 timme senare? Han skulle döda mig svarade han. Han har boxat mig, sparkat mig, slagit mig med skärp. Men det värsta är att han hotar att döda min mamma – vem ska då ta hand om mina syskon?
Han tittar på mig och tårarna rinner sakta ner för hans kinder. Han säger jag orkar inte mer, jag vill bara vara ute och spela fotboll och umgås med killarna där ute. Jag vill vara som alla andra.
Det framkommer att pappan även slår och hotar mamman också. Syskonen bevittnar våldet hemma. Barnen har lärt sig att vara tysta och inte berätta för någon om familjens hemligheter. De ska lyda och göra som de blir tillsagda.
Nu tror ni att pojken är äldre, men nej det är han inte han är bara 13 år. Vi undersöker pojken och hittar en massa ärr, på hans kropp och han öppnar sig och berättar händelse efter händelse av våld, förnedring, skam, rädsla. Han berättar att han inte är värd någonting för att han stammar. Han anses som efterbliven av sin far pga. av det. Han är ingen man för att han gråter när han blir utsatt för kränkningarna och då stammar ännu mer.
Jag tänker att han har kommit till oss, han har fått berätta sin historia, han har blivit trodd, han har fått höra många gånger att det INTE är hans fel att han blir slagen och hur modig han har varit som vågat berätta sin historia. Jag talar om för honom att det viktigaste av allt som vi pratat om är att komma ihåg att det verkligen inte är hans fel. Han tittar på mig djupt i ögonen och jag känner att han vill veta om jag menar det jag säger. Sedan gråter han tyst och efter en stund viskar han tack.
Vad gör den här historien med mig? Hur kan en pappa göra så mot sitt barn? Jag försöker leta svar men det finns inga! Pojken lämnar massor av känslor när han går. Vad ska jag göra av det hemska, fruktansvärda tunga som jag precis hört? Vart är mänskligheten på väg? Många frågor, känslor snurrar i min själ. Jag känner mig tom på energi.
En klok psykolog sa att tänk att varje barn lämnar en historia till dig, för barnen blir det lättare men för dig blir det tyngre. Barnens sorg, börda, frustration, smärta lämnas kvar hos dig – vad ska du göra av den?
Ja vad ska jag göra av sorgen, smärtan, frustrationen, bördan. När jag kommer hem så tar jag en lång promenad i skogen nära sjön. Jag går och tänker på alla känslor som jag har kvar. Jag gör av med känsla efter känsla under promenaden. Jag tänker att jag har gjort någon liten skillnad i pojkens liv. Jag har lyssnat jag har bekräftat. Jag funnits där någon timme. Jag kanske har väckt en liten hop i mörkret. Jag känner att tyngden blir lite lättare.
När jag kommer hem och träffar mina barnbarn eller mina syskonbarn få krama de hårt och pussa de och gosa med de. Känner jag vilken kärlek, vilken lycka, vad bra jag har det , va bra de har det. Än ska jag inte tappa hoppet om mänskligheten. Jag fylls med positiv energi och känner mig redo för att träffa andra barn med andra historier.
Kan jag göra skillnad så är det värt allt det jobbiga som jag ställs inför dagligen. Det är det som får mig att gå framåt och ger mig kraft att fortsätta med det jag gör.
